| Kolumner |
|
En tidig spekulation (HBL dec 2010) Om några dagar går Finland in i ett valår. Den som inte märkt att valfebern redan satt in, är kanske inte heller intresserad av slutresultatet: nästa regering. Problemet i vårt land är att alternativen klarnar först efter valet. I Sverige vet man före valet att det vinnande blocket bildar regering. Hos oss skryter man med att ”alla kombinationer är möjliga” och ”valresultatet avgör”. Det är att ta i. Flera kombinationer är i praktiken uteslutna och det finns inga garantier att just segrarna bildar regering tillsammans. En förändring i parlamentarisk praxis har ändå skett: Numera anses det rätt och riktigt att det största partiet får statsministerposten och därmed uppdraget att förhandla fram en koalition. Minoritetsregeringar drömmer heller ingen om, de hörde Kekkonen-eran till. Låt oss alltså spekulera vidare. Både gallupar och media anser att samlingspartiet blir störst. Med den utgångspunkten betyder det att Jyrki Katainen och en liten grupp kring honom får välja mellan centern och socialdemokraterna som partner. Att det näststörsta partiet skulle vara självskrivet är inte troligt, någon sådan automatik finns inte. Idag är Katainens innersta preferenser fördolda för utomstående, men låt oss anta att det blir centern. Det betyder att Mari Kiviniemi måste få finansministerposten eftersom utrikesministerposten är vikt för Alex Stubb. Han är knappast intresserad av att bli inrikespolitiker, sitt kommande riksdagsmandat till trots. Finansministerposten kommer att vara en het potatis under nästa period med tanke på de besparingar och skattehöjningar som ligger framför oss. Så varför inte Kiviniemi, kan statsministern tänka. Om Katainens val faller på socialdemokraterna måste korten delas på samma sätt. Här kan man ändå tänka sig en variation. Om Sdp gör ett dåligt val, måste det kanske gå med på att samlingspartiet tar alla tre trumfkort, detta för att överhuvudtaget få komma med. Kanhända de ekonomiska utmaningarna kräver en erfaren man som Heinäluoma på finansministerposten, ett val som kunde få bitarna att falla på plats. Men Jokern i leken heter ändå Soini och spelutgången kan plötsligt ändras när det kortet slås i bordet. Sannfinländarna är nästan förutbestämda att hamna i regeringen. Mest angeläget kommer nog Sdp att vara, så de två kanske bildar en förhandlingskoalition. Men också centern kan söka hjälp hos Soini för att lappa förluster. Såsom Vennamo 1983 kommer Soini att glida in på fagra löften om konstruktiv lojalitet. Hur går det för de övriga? Flygelpartierna Vänsterförbundet och KD passar inte in. De Gröna och Soini har sagt att de inte vill regera tillsammans, men sådant brukar glömmas. Återigen står Sfp vid sanningens port: Ryms man in ännu en gång? Ja, skulle jag tro, och bisarrt nog när en halvt motvillig Katainen får ta med Soini, så skulle det inte se bra ut att samtidigt lämna Sfp i kylan. Två stora plus Soini och gröna bäddar dessutom för mycket bråk. Pär Stenbäck
Östanvinden blåser igen (HBL apr 2010) Nu har vinden vänt. Rysslands återkomst på världens scener, om än litet skakig, väcker gamla reflexer till liv. Jag tycker mig redan ana reminiscenser från storfurstendömets underdånighet och efterkrigstidens anpassning till segermakten Sovjet. Historien erbjuder talrika exempel på hur Ryssland bevakat sina geopolitiska intressen i nordväst: Russifiering, militära maktmedel, ideologisk penetrering och handelspolitiska morötter. Som känt tar inte historien slut. Vargarna förvandlas inte till lamm och den liberala demokratin har inte vunnit en slutlig seger. Småstater kan fortfarande hunsas och stormakter drömmer fortfarande imperiedrömmar. Att vår östra granne har många strängar på sin lyra fick vi häromdagen en bister påminnelse om. När socialmyndigheterna i Åbo omhändertog en pojke med rysk mor, startades en kampanj i ryska medier där Finland beskylldes för russofobi. Rysslands barnombudsman kom på inspektion, åtföljd av 40 (!) ryska journalister. Man kan kalla händelsen för en absurd variant av rysk inrikespolitik, men den skapade samtidigt en modell för vad som sannolikt kommer att hända i framtiden. Detta var en illustration på Rysslands uttalade doktrin om landets rätt att ingripa för att försvara ryska medborgares intressen i närområdet. Det behöver inte betyda så dramatiska ingrepp som Ryssland gjorde i Syd-Ossetien och Abhasien, men i princip gäller det samma sak. Ryssland är berett att sätta kraft bakom sina krav. Finland har en växande grupp ryska invandrare av vilka många har dubbelt medborgarskap. Det kommer att ta tid innan alla är integrerade och anser Finland vara det primära hemlandet. Det gamla hemlandet ligger nära och många lever ett liv nästan helt på ryska, med utbildning, radio och TV på modersmålet. Traditionellt uppfattar många ryssar sitt språk och sin kultur som överlägsen de minoritetsspråk som imperiet vimlat av. Som vi sett behövs det bara en enda individ som påstår sig vara diskriminerad, så kan en politiskt orkestrerad kampanj köra igång i Moskva. Nu rycker kanske många på axeln och mumlar: Vi hör ju till EU och kan nog stå på oss. Men hur stark är beredskapen att möta allvarliga provokationer, om och när de kommer? I Åbo-fallet var de finländska reaktionerna förvånade och mjuka, inget officiellt försvar för myndigheternas agerande ansågs möjligt p.g.a. tystnadsplikten. Vad göra? Finland bör skapa beslutsmodeller inför kommande framstötar och utforma en positiv policy för våra ryssars integration. Kanske det inte är så klokt att tillåta dubbelt medborgarskap. Pär Stenbäck
Den nya världsmakten (HBL feb 2010) Det mesta som skrivs om dagens Kina är ekonomi. Då glömmer man bort att Kina som ekonomisk stormakt är en gammal historia: Under aderton av de senaste tjugo seklerna har Kina varit världens största ekonomi. Men Kina har ännu långt kvar att nå Europas eller USA:s nivå beträffande per capita inkomst. Det nya är väl att Kina idag gör anspråk på ställningen som en global stormakt. Det väcker blandade känslor, mest i USA som ser Kina som den nya utmanaren efter Ryssland. Under det kalla kriget var den afrikanska kontinenten ett ideologiskt slagfält där väst och Sovjet tävlade om de nya staternas gunst. När Sovjet försvann, minskade också västs intresse för Afrika, politiken ersattes med mer eller mindre halvhjärtat bistånd och ensidig handel med råvaror. Sen kom Kina in i bilden och det tycks ha chockerat det gamla väst. Kanske togs man på säng eftersom man betraktat Afrika som sin privata bakgård. Snabbt kom mothuggen och kritiken: Kina var bara ute för att plundra Afrika på dess enorma råvaruresurser och detta utan att bry sig om mänskliga rättigheter. Visst stämmer det att Kina öppet jagar olja och gas eftersom landets behov växer snabbast i världen. Kina har inte varit självförsörjande efter 1993. Med tanke på att Kina numera kan kallas ”världssamfundets verkstad”, är jakten på råvaror förståelig. Om flödet utifrån sinar, stannar tillväxte. Då ökar arbetslösheten och det kan hota Kinas inre stabilitet, det scenario som den kinesiska ledningen mest av allt fruktar. De som kritiserar Kina borde ändå fråga sig om Kinas Afrikapolitik skiljer sig så värst mycket från de gamla kolonialstaternas syn på Afrika som en råvarubod där varorna kunde hämtas till självkostnadspris. Jo, skillnaden är den att Kina förnekar alla imperialistiska avsikter och deklarerar att man betalar i form av bestående infrastrukturprojekt (järnvägar, stadion mm.), om man kan försäkra sig om långvariga leveranskontrakt. Jordbruket är också av intresse: Kina vill exportera kanske en miljon lantarbetare för att effektivera de afrikanska jordarnas avkastning. Till det negativa hör Kinas ideologiska neutralitet. I världspolitiken ger landet sitt stöd åt regimerna i t.ex. Sudan och Zimbabwe, något som skadat FN:s auktoritet. Den andra nackdelen är att Kina nästan överöst fattiga stater med lån som lockat till märkliga investeringar. Slutsatsen blir att de afrikanska ledarna inte klarar av att ingå för Afrika fördelaktiga avtal. 2001-08 sexdubblades kopparpriset, men bara 1-2% av exportvärdet stannade i kopparlandet Zambia. Kina har en plan för Afrika, men Afrika har ingen plan för Kina. Trots detta är Kina välkommet i Afrika som investeringsstimulans. Ett välmående och stabilt Kina är viktigt för hela världen. När man säger att Kina använder sin enorma valutareserv (i september hela 2227 miljarder dollar) för militär upprustning, bör det påpekas att det har utgjort bara 1/8 del av den amerikanska militärbudgeten. Kina har nog kommit för att stanna som global aktör. Pär Stenbäck Har det talats för litet eller för mycket om invandringens betydelse för den svenska språkgruppen? På finlandssvenskt håll är vi stolta över vår liberala inställning; här går t.v. en skiljelinje mellan språkgrupperna. Jag har träffat välutbildade invandrare som noterat detta och uttryckt sin uppskattning. Samtidigt misstänker jag att det stora flertalet invandrare inte har en blekblå aning om attitydskillnader och ännu mindre hyser varma känslor för oss för vår välmenande inställning. Ett annat exempel: När en teatergrupp nyligen uppträdde i ett finskt högstadium i Åbo för att levandegöra svenskundervisningen, var det invandrarungdomar som avbröt med ropen ”pakkoruotsi pois”. Här finns säkert en grogrund för antipatier mot svenskundervisningen bland dem som inte har något perspektiv på det svenska kulturarvet. Dessutom finns det också välmenande finlandssvenskar som anser att invandrarbarn inte skall belastas med bördan av landets andra språk. Invandrarbarnen blir ett nytt argument mot den obligatoriska svenskan. Mycket talar för att finlandssvenskar och invandrare borde alliera sig. Det är det enda logiska eftersom invandrare och svenskspråkiga har sammanfallande intressen: Ett mångkulturellt och tolerant samhälle. Dessutom borde en del av invandrarna anamma vår tvåspråkighet i praktiken. I Österbotten och västra Nyland finns en grundpott av svenskkunniga invandrare, men i huvudstadsregionen får invandrare sällan naturlig kontakt med svenskan. Om man kan visa att invandrare både kan och vill ta till sig svenskan, blir det svårare att använda dem som ett slagträ mot svenskan. Pär Stenbäck
Det är en allmänt spridd föreställning i Europa att USA:s utrikespolitik kommer att förändras ”till det bättre”, när Barack Obama tillträder som president. Det beror väl på den goodwill han åtnjuter, på de högt spända förväntningarna inför skiftet. Obama har under kampanjen signalerat ett metodskifte. Det bästa exemplet är beredskapen att öppna en direktdialog med Iran. Truppreträtten från Irak är något som ändå var på kommande, också om McCain agerade ståndaktig tennsoldat. Det finns ett par- tre pågående konflikter i världen, i vilka Obama kan överraska genom att gå mot strömmen och ifrågasätta den konventionella synen på dem. I Afghanistan blir läget allt svårare. Talibanerna håller på att få övertaget. Det antas att Obama vill sända mer trupper dit och pressa européerna till det samma. Men förhoppningsvis inser hans administration att detta inte är en hållbar lösning på sikt. De korrupta guvernörerna och den impopulära Karzai är en del av problemet. Om Obama tar itu med det, kan situationen eventuellt ännu räddas. Pär Stenbäck
Var man än rör sig, möter man uppgivna människor. Det barkar utför för det svenska i detta land, vi bara slåss sinsemellan, det saknas en vision och ett ledarskap, Sfp gör bort sig och går bakåt, man gaddar ihop sig mot oss etc. Pessimismen är den starkaste jag upplevt och det måste medges att det finns fog för den. När en idé, en institution eller en rörelse blir förlegad, utsliten eller ålderdomssvag, börjar lätt den destruktiva spiralen snurra snabbare. Man kan misstänka att vi finlandssvenskar befinner oss i en sådan farlig spiral. I takt med motgångarna ökar antalet missnöjda kritiker, vilket i sin tur leder till ökad negativism, avståndstaganden och domedagsprofetior. Delvis kan fenomenet säkert förliknas vid den globala krisen: Den är till betydande delar ett psykologiskt fenomen. Under de senaste fem åren har motgångarna kommit slag i slag, vi har knappast hunnit dra efter andan. Men framför allt, beredskapen att möta motgångarna har varit dålig, alternativa strategier har saknats. Under en tid då ett ”Power House”, en ledningscentral, skulle ha behövts, har den funktionen i Svenskfinland evaporerat. Sfp har gått bakåt i val efter val, Folktinget verkar fortfarande rätt menlöst, fondernas försök att fylla en del av tomrummet väcker närmast irritation när miljonerna rullar. Inget av de s.k. tvåspråkiga partierna gör Sfp äran stridig när det gäller det svenska mandatet, man utmanar egentligen partiet enbart beträffande väljarandelar. Tankesmedjans öde är betecknande för situation. Om projektet misslyckas, kommer man att försöka hitta syndabockar. I själva verket är smedjans kris en illustration på att det blir allt svårare att i samförstånd skapa något nytt, att gå över revirgränserna. Fonderna har bildat maktsfärer, som inte vill leka med varandra om inte de egna villkoren uppfylls. Inflytande och kontroll vill man helst inte delegera bort. Har någon en bra idé i det krympande Svenskfinland, bestäms dess öde inte av dess värde, utan av vem som framför den. Det andliga klimatet leder till exkludering när det skulle behövas inkludering, storsinthet och tolerans. 2003 förutsåg jag i en bok att klimatet kunde bli sämre, att saker kunde gå snett under de femton kommande åren. Dessvärre har det gått snabbare; ett paradigmskifte har skett, när starka samhällskrafter började avskriva det svenska. Några citat att minnas: ”Gnällkoefficienten är hög” (Kevin i ÅU), ”Vi sliter varandra i stycken” (Rosenberg) och ” Vi måste hålla ihop” (Wideroos). Pär Stenbäck Märkesåret 2009 närmar sig med stormsteg. Hur skall 200-årsminnet av slutet på Sveriges och Finlands långa riksgemenskap begås? Är detta enbart ett historiskt märkesår som angår historikerna eller har det andra dimensioner? Jag hörde nyligen brottstycken av ett radioprogram med två historiker, Matti Klinge och Tom Gullberg. Gullberg påpekade att det finns två skolor när det gäller att närma sig 200-årsminnet. Den ena betraktar året som nyckeln till uppkomsten av det självständiga Finland, den andra främst som det år då de sekelgamla banden med Sverige bröts. Kommer denna dikotomi, tudelning, att dominera när märkesårets begivenheter skall planeras i Finland? Man får hoppas att så inte sker. Men statsmaktens förberedelser inriktar sig starkt på att fira lantdagen i Borgå och det ryska kejsardömets utfästelser kring autonomins uppkomst. Detta är naturligtvis centrala händelser i Finlands historia. Men en stark betoning av endast händelserna efter det som i Sverige kallas ”rikssprängningen”, kan lätt se ut som en önskan att förringa betydelsen av att Finland genom sin anknytning till Sverige under sexhundra år kom att tillhöra den västliga kulturkretsen. Visst existerar det på sina håll en undervegetation av ljusskygga och ohistoriska, delvis vulgära fördomar och missförstånd om den svenska tiden. Det talas om förtryck, kolonialism och språklig diskriminering. Den minskade historieundervisningen gör säkert sitt till: Om eleverna inte vet att Finland valde riksdagsmän till den gemensamma riksdagen under tider då språkideologi inte var uppfunnen och att Finland knappast behandlades sämre av centralmakten än Skåne och Norrland, då sprids vanföreställningar lätt. I Sverige är man något avvaktande, med erfarenheterna av märkesåret 1905 i färskt minne. Markeringen blev litet ensidigt, jubel i Norge och ett mera analytiskt och eftersinnande grepp i Sverige. Risken för att mönstret skulle upprepas här är nog betydligt mindre. Inom medborgarsamhället i Finland finns en intuitiv förståelse för vad det gäller. Lokalhistoriker lever sig lekande lätt in i den Runebergska bilden av den smärtsamma skilsmässan. Eller som professor Klinge uttryckte det: Mycket krut kommer att brännas på de orter där slagen under 1808-09 utkämpades. Många inser också att märkesår skall brukas till att manifestera nuet och framtiden. Varför inte peka på allt det som ännu idag förenar Sverige och Finland, all den samhörighet, de sedvänjor och de institutioner som har sina rötter i det förflutna. Jag skulle föredra att historikerna reder ut hur skilsmässan skall passas in i Napoleontidens stora omvälvningar. För vårt nationella projekt borde det räcka att sakligt konstatera att Sveriges dåtida svaghet gjorde skilsmässan ofrånkomlig och att vi spelade våra kort väl under ryska tiden. Pär Stenbäck Den nya språkfällan (april 2009) Invandrarnas antal växer nästan oförmärkt. Vi skall inte inbilla oss att de kommer som en plötslig stormvåg, när tillräckligt många finländare gått i pension. Nej, de sipprar in och fyller så småningom luckor där de uppstår. Inte på toppen i strukturerna, utan nedifrån. Invandrarna är alltså välkomna med alla sina nya språk. Men hur påverkar de vår egen språkliga status? Finlands språklagar bygger ju på siffror; administration och service beror på de två språkgruppernas storlek. Grundlagen må säga sitt ”enligt lika grunder”, men praxis kan som känt se annorlunda ut när mindretalet blir tillräckligt litet. Pär Stenbäck
Den nya exportvaran Ett litet land strävar alltid efter en plats i solen. Den officiella motiveringen är att berömmelse är bra för export, turism och inflytande i internationella fora. Skeptikerna anser att det beror på mindervärdeskomplex i förhållande till de stora och rika länderna. Hur som helst, Eurovision, Nokia och ishockeyframgångar höjer onekligen självkänslan hos en liten nation. Månne komplextaggen så småningom upphör att sarga folksjälen? Det finns andra finländska framgångar som ger genljud i omvärlden. PISA heter en, den jämförelse mellan skolans inlärningsresultat i 32 länder som placerar Finland främst. När det blir tal om ”Die Schule” i styrelsen för den Berlinstiftelse jag sitter med i, vänds blickarna genast mot mig: Vad är hemligheten? Då gäller det att diplomatiskt svara att de många invandrarbarnen i den tyska skolan gör klasserna kulturellt heterogena vilket försvårar jämnstarka prestationer. I april var jag inbjuden till Puerto Rico i den karibiska övärlden, USA-ön med stor självstyrelse. Ön har fyra miljoner spansktalande invånare, har röstat nej både till delstatsstatus och till självständighet. Guvernören, skolförvaltningen, universitetet i San Juan och den tredje sektorn ville alla veta hemligheten med Finlands Pisa-framgång. Den barnrika ön anser sig ha dåliga inlärningsresultat. Jag inledde med litet självskryt: Som undervisningsminister i början av 80-talet genomdrev jag en reform som begränsade klasstorleken. Sedan dess har klasserna igen vuxit, men min sentida kollega vill inte införa bindande gränser, kanske för att vi gått från en planeringsstat mot en decentraliserad evalueringsstat. Resultaten mäts och vägs på alla nivåer. Själv tror jag att lärarnas kompetens har stor betydelse. När bara 10-15 % av de sökande antas till den femåriga akademiska utbildningen, är studenterna verkligt motiverade. Vår stödundervisning väckte stort intresse. Närmare hälften av de sex procent som erhåller sådan, får den i klassrummet tillsammans med de andra eleverna. Det som förde Finland till seger var de små skillnaderna mellan skolornas resultat. Det täta skolnätet, skolskjutsar, måltider och de små sociala skillnaderna finns med i bilden. Inte heller biblioteken skall glömmas. PISA mätte läskunnigheten, matematiken och förmågan till vetenskaplig problemlösning. Sammantaget var Finland i topp, men vann inte i alla kategorier. Japan och Sydkorea är också starka Pisa-länder. Pär Stenbäck
Den afghanska fällan När jag gjorde mitt första och enda besök i Afghanistan, var landet ännu ockuperat av sovjetiska trupper, men de var hårt ansatta av den afghanska gerillan. Den kallades ännu inte talibaner, men visst var religionen en viktig beståndsdel i kampen mot inkräktarna. USA stödde motståndsrörelsen med vapenleveranser, så vårt FN-plan fick göra en störtdykning mot flygplatsen i Kabul. Gerillan hade nämligen tillgång till Stinger-missiler och kunde inte skilja mellan ryska och andra plan. Ryssarna fick dra sig tillbaka med blodig näsa och ett liknande trauma som amerikanerna fick efter Vietnamkriget. En stormakt kunde besegras av ett litet men härdigt folk med motståndsvilja. Nederlaget i Afghanistan medverkade också till Sovjetunionens sönderfall. Den enskilda soldatens erfarenheter på kompaninivå har skildrats i en uppmärksammad rysk film. Varför påminna om detta? Därför att Finland nu är med i ett ”befrielsekrig” i Afghanistan, men på ”ockupanternas” sida. Vi deltar i den Nato-ledda operationen för att säkra landet mot talibanernas återkomst. Vi befinner oss i upptrappningsskedet, där Nato ser sig tvunget att vädja om mera trupper när amerikanerna är fullt upptagna i Irak och talibanerna bara ser ut att bli starkare. Den som känner till Afghanistans historia får lätt kalla kårar längs ryggraden. Scenariot verkar ju alltför bekant. De senaste 250 åren har sett många inkräktare och främmande arméer stånga sig blodiga mot de afghanska bergen och de har alla till slut tvingats lämna landet. Många har försökt sätta marionetthärskare på tronen i Kabul, men förr eller senare har de lynchats av afghanerna själva. Jag läste nyligen boken ”The Great Game” av historikern Peter Hopkirk. Den skildrar britternas och ryssarnas tävlan om inflytande i Centralasien under 1800-talet. När allt annat var uppdelat, när britterna införlivat Pakistan i sitt indiska imperium och ryssarna hade slukat det som nu heter Tadzjikistan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgistan och Kazakstan, stod kampen om inflytande i Afghanistan. Centralorten i västra delen heter Herat och där gjorde sig också det dåtida Persien gällande. 1837 belägrades staden av dem i 10 månader, men gav inte upp. 1841 hade britterna gjort sig hemmastadda i Kabul med en styrka på 4500 brittiska och indiska soldater, men det kunde inte hindra att mobben slaktade de brittiska diplomaterna. Trupperna med tross inledde sitt ryktbara återtåg mot Indien, men 16000 massakrerades i passen, en handfull överlevde. 1878 tvingade visserligen britterna afghanerna att gå med på ett avtal. Men än en gång massakrerade mobben den brittiska beskickningen i Kabul. Efter att igen besegrat afghanerna, insåg britterna att det var bäst att lämna landet i fred, men först 1921 erkändes Afghanistan som en självständig nation. Historien borde alltså lära oss att det inte är lätt att behärska detta vilda land med dess krigiska befolkning. Satraper eller marionetter tolereras heller inte av afghanerna. Dagens president Karzai uppfattas troligen av många som just en sådan. När jag besökte Kabul hette den ryskstödda härskaren Najibullah och han gav ett intryck av lugn tillförsikt även när beskjutningen från bergen startade vid 5-tiden, när solen lyste ryssarna i ögonen. Någon tid senare, när Kabul övergivits av de flyende ryssarna, stormade mobben den ambassad Najibullah tagit sin tillflykt till och hängde honom i närmaste lyktstolpe. Mot denna bakgrund kan man undra hur den Nato-ledda operationen kommer att lyckas. Sannolikheten att man får packa ihop när befolkningen vänder sig emot utlänningarna, är stor. Det kan bli en sorglig historia med ökade förluster, tilltagande fundamentalism och ohämmad export av råvaran för heroin. Här hemma kommer varje skott mot finländska soldater att följas av panik och krav på reträtt. I stället borde Nato, FN, EU och USA i tid utarbeta en realistisk strategi för nästa skede, för att inte bli tagna på säng när mobben i Kabul överraskar, som den så ofta gjort under historiens gång. Pär Stenbäck
Fenomenet Ahtisaari (HBL okt 2006) Under de gångna veckorna har många frågat: Varför fick president Martti Ahtisaari inte Nobels fredspris? Jag har gett dem den i mitt tycke enklaste och mest självklara förklaringen. Jag lärde känna ”Mara” på 60-talet då han ledde Helsinki International Student Club. Sedan lade han grunden för Finlands u-hjälp tillsammans med Jaakko Iloniemi. När jag som utrikesminister övertalade honom att komma hem från FN som understatssekreterare för biståndet, klagade han skämtsamt över att jag inte kunde stöda hans karriär efter valet 1983, när Väyrynen kom tillbaka. Jag kontrade med att hans hemkomst räddade honom från glömskan i FN-byråkratin och till en ny karriär. Vi träffades igen i Windhoek 1990, på Namibias självständighetsfest. Då hade Martti klarat av sitt livs kanske tuffaste uppgift med hedern i behåll. När SWAPO klart bröt mot ingångna avtal, gav han klarsignal åt Sydafrika att nedkämpa deras invasionsförsök i Namibia. När tsunamin slagit till, utsågs president Ahtisaari att leda uppsummeringen. Vi besökte tillsammans katastrofens Phuket och han skötte den grannlaga och nationellt viktiga uppgiften med sedvanlig smak och finess. Martti Ahtisaari har inga övermänskliga egenskaper, men han är en tålmodig och målmedveten förhandlare som alltid har den rätta formuleringen till hands. Han kan knappast förhindra att någon i världen ännu nominerar honom till det pris han nog är värd. Pär Stenbäck Det långa perspektivet När jag ögnar igenom de 40-årshistoriker som Utrikesministeriet publicerat inför det finländska biståndets jubileum, slår det mig att den tredje sektorns insatser under de tidiga åren berörs rätt litet. Sant är att några pionjärer inom UM både på tjänstens och på de personliga idealens vägnar startade det offentliga biståndet. Men kretsarna var små och herrar Iloniemi och Ahtisaari hade också de rötterna i organisationslivet. Impulser kom, som vanligt, från Sverige som visserligen inte låg långt före. Men också USA:s Peace Corps, anti-apartheidrörelsens fokus på Afrika och Mikko Juvas ledargestalt hade betydelse. Mina första inlägg om bistånd gjorde jag i Studentbladet 1961-62. Sedan kom jag med i Unescokommissionen där ”modernisten” Kalervo Siikala tidigt nappade på biståndskroken. År 1965 utsågs Kalevi Sorsa till kommissionens generalsekreterare och då startades en läskunnighetskampanj: ett bokmärke såldes till förmån för Tanzania. En ny generation 1968 reste en stor ungdomsdelegation i charterplan till Tanzania i Unesco-kommissionens regi. I den ingick en lång rad personer som senare kom att aktivt utforma vår biståndspolitik, exempelvis Erkki Tuomioja. För flertalet av oss var resan den första till ett u-land och intrycken blev bestående hos en hel generation av ungdomsledare. Vi fick träffa Mwalimu själv, Julius Nyerere, på tröskeln till ujamaa-eran, då inga moln ännu syntes på himlen. För mig ledde den nya insikten direkt in på den politiska styrningen av biståndet. Som nybliven riksdagsman vid 28 kom jag in utrikesutskottet och kunde fördjupa kunskaperna som medlem i den nordiska biståndsstyrelsen. Denna unika skapelse för gemensam administration av kooperativa institutioner i Kenya, Tanzania och Moçambique var framgångsrik, men aldrig populär hos tjänstemännen. Efter åtta år där, böt jag ut uppdraget mot ordförandeskapet i TALKE, delegationen för ekonomiska relationer till u-länderna (1979-85). Det var ett försök att skapa en bredare (politisk) medborgarplattform för en allsidig genomlysning av biståndet. Partier, facket och näringslivet skulle här samsas med biståndsbyråkratin som redan hade hunnit växa sig stark, någon egen minister fanns ännu inte. Självfallet blev det en del manövrerande hit och dit, men många av medlemmarna fick, eller hade, ett livslångt intresse för biståndsfrågor. Som utrikesminister med ansvar också för biståndet gjorde jag det första officiella besöket till Sydamerika, till programlandet Peru. Sedan var tiden mogen (1985) att omsätta dessa erfarenheter i praktisk förvaltning inom ramen för humanitärt bistånd. De åtta åren i Röda Korsets tjänst gav en avgörande och nyttig insyn i biståndets internationella villkor. Efter 1997 har jag försökt överföra lärdomarna till frivilligarbete inom barn- och ungdomssektorn (IYF och Barn- och ungdomsstiftelsen i Finland), inom konfliktförebyggande verksamhet (ICG), inom missionen (FMS) och inom kyrkan (Utlandshjälpen). Finns det en biståndsteori? Denna något egocentriska sammanfattning av 45 år med biståndsrelaterade uppdrag får tjäna som bakgrund till en personlig syntes av min syn på biståndets villkor, nuläge och framtidsutsikter. Egentligen är jag idag lika övertygad som för 45 år sedan, att världen är en enhet inom vilken resurser, kunskaper och solidaritet bör fördelas och delas. Men kanske är jag aningen mera förvirrad beträffande vad som verkligen skapar hållbar utveckling. Både teori och praktik har varit i häftig gungning under dessa år, ganska ofta i form av en vågrörelse. Optimism och pessimism har växlat, man har gått från styrning till obundet stöd; prioriteringar som hälsovård, undervisning, infrastruktur, födelsekontroll, budgetstöd, mathjälp, kvinnoemancipation, demokratiskolning, har alla avlöst varandra. Vem kan prestera en sammanfattande biståndsteori utifrån dessa trendskiftningar och ge ett recept för framtiden? Åtminstone inte jag. Jag har dessutom börjat tvivla på de biståndsdebattörer som med jämna mellanrum anser sig ha funnit nyckeln till framgångsrik utveckling. Låt oss i stället ödmjukt erkänna vår oförmåga att formulera en allmängiltig handlingsplan baserad på en hållbar och entydig teori. Det globala samfundets institutioner och beslutsprocesser har (ännu) inte hunnit ifatt behoven. Följaktligen är handlingskraften därefter. Ett försök att sammanfatta Men rätten och skyldigheten att presentera subjektiva påståenden och teser om biståndet kan vi inte neka oss. 1. Finlands biståndspolitik kan knappast göra anspråk på att vara unik, den är lika trendkänslig som det internationella samfundets. Försöken att uppfinna hjulet på nytt är lönlösa och patetiska. Att fördela biståndet på många länder och på de flesta sektorer förblir vårt öde, alla begränsande politiska och administrativa manifest till trots. 2. Finland behöver en fastare kärna av biståndskunniga tjänstemän och mindre av diplomater(utan ett livslångt professionellt intresse för state of the art) . Jag har alltid trott på en relativt autonom biståndsstyrelse för teknisk verkställighet av de politiska beslut som ligger till grund för biståndet.
Detta må vara mitt försök att sammanfatta något av det jag uppfattat som väsentligt för vårt framtida bistånd. Jag har försökt undvika att hänvisa till milleniedeklarationen, mänskliga rättigheter, statsrådets principbeslut, poverty reduction, handelspolitiken, miljön, flyktingpolitiken, EU, Helsingforsprocessen etc., helt enkelt av den orsaken att jag knappast kan bidra med något av värde i ett biståndsperspektiv. Legitimitet behövs alltid Jag hoppas att Finlands bistånd förvaltas klokt och konsekvent i den triangel som består av de politiska beslutsfattarna, UM:s tjänstemän och mottagarna. Biståndets trovärdighet och legitimitet kan när som helst ifrågasättas och offras (som på 90-talet) om tiderna blir kärvare. Min tionde punkt kunde ha gällt just detta: Biståndet måste förankras ännu bättre hos en befolkning som delvis ännu ser det som en hobby för eliten. Hur det skall gå till, det är en annan historia. Pär Stenbäck FÖRSÖK TILL SAMMANFATTNING (Vasabladet maj 2006) Under några år har jag som kolumnist tyckt till om olika fenomen och fakta i Finland och globalt. Som sydlänning har jag sett som min uppgift att inte ständigt stryka läsarna medhårs. Visst beundrar jag många drag hos landskapets befolkning, men några välmenta råd kan väl aldrig skada… Jag medger att jag förblir tudelad i synen på den österbottniska regionalismen. Dels är den provinsiell, inåtvänd och konservativ, dels är den frisinnad, nyfiken på omvärlden och starkt svensksinnad. Ibland jämför jag den med den norska nationalismen, de duktiga norrmännen inbillar sig ofta vara förmer än andra nationer och undanber sig all inblandning, men är samtidigt de som plöjt världshaven och gjort stora upptäcktsfärder. Kärleken till dialekterna och bygdekulturen är gemensam. Månne inte Österbotten har mera gemensamt med Norge än med Sverige, allt TV-tittande till trots? Så har jag skrivit litet om inställningen till finskan och uppmanat ungdomen att ta språket på allvar, annars begränsas valmöjligheterna avsevärt. Detta med att Stockholm ligger nära är en sanning med modifikation. Att lära sig språk innebär inget avkall på identitet och kultur. Nog har österbottningar gjort märkligare karriärer i det tvåspråkiga Finland än i Sverige. Jag brukar anföra Pörtomsonen Karl-Johan Lång som med en utmärkt finska blev chef för vårt fångvårdsväsende. Sen har det blivit en del om politiken i landskapet. Mycket har förändrats sen jag på 60-och 70-talen kuskade omkring mellan föreningshusen i Kronoby och Sideby. Riksdagsvalet ser ut att bli en paraduppvisning i en österbottnisk kampgren, mobilisering. Det fjärde Sfp-mandatet skall återtas, där med basta. Jag tycker att A-M. Audas visade dålig sportsmannaanda genom att hoppa av i förtid, dessutom kunde hon ha haft en chans. Att Nordman och Kallis försöker blockera vägen än en gång, borde inte avskräcka. Som vanligt är österbottningarna i nyckelställning i Svenskfinland. De österbottniska kvinnodelegaterna avgör kampen mellan Thors och Wallin på partidagen i Vasa och väljarna i Larsmo, Pedersöre och norrut om Sfp får tillbaka mandatet och ökar chanserna att komma med i nästa regering 2007. Kristdemokraterna sitter knappast i den regeringen. Mest har jag oroats av tendenser till splittring inom själva regionen. Hittills har österbottningarna förstått och accepterat att starka, enspråkigt svenska institutioner är den bästa garanten för framtiden. Den dag då lokala hänsyn väger starkare än detta, börjar nedgången. Den viktigaste uppgiften för svenska politiker är att förhandla sig fram till balanserade lösningar som beaktar helheten. Kommunreformen ser inte ut att bli den ödesfråga som man trott. Hålkakekommuners framtid (läs Vasa) ligger kanhända i ett obligatoriskt samarbete med kranskommunerna på vissa avgränsade områden, t.ex. energi, transport, markplanering. Jag hoppas att Österbotten fortsätter att vara landets föredöme när det gäller att ta emot de invandrare vi så starkt behöver. Jag tror att det svenska Österbotten fortsätter att toppa statistiken för givmildhet till humanitära ändamål. Jag hoppas att Ida Asplund ställer upp i riksdagsvalet, att P-H. Rönnqvist tar sitt förnuft tillfånga och klart stöder Sfp, att Folkets Dagblad hittar något positivt hos Sfp, EU och Norrback, att Stafettkarnevalen alltid har österbottniskt deltagande… Bäst att sluta innan listan blir för lång! Pär Stenbäck
Denna kolumn skall inte behandla Sfp:s partidag, men den kan ändå tjäna som en utgångspunkt. När jag lyssnade på debatterna kring s.k. känsliga frågor, slog det mig att det alltid tycks finnas delegater som för sina förslag till hopplösa omröstningar, sådana de är dömda att förlora. De förefaller att önska en bekräftelse på att partiet inte ställer upp på deras rättfärdiga önskemål. Egentligen ger de vapen i händerna på konkurrerande partier som påstår sig kunna erbjuda äkta renlärighet. Men sanningen är att alla partier behöver kompromissen som medel att hålla ihop skarorna. Inget parti kan överleva som ensaksrörelse, allra minst Sfp. Lyckligtvis blev inte tvåspråkigheten den vattendelare på partidagen som den såg ut att bli för ett år sedan. Då drabbade de ”enspråkiga” samman med realisterna, som önskade en välkomnande attityd gentemot den växande gruppen tvåspråkiga. I Vasa hade det hela krympt till en fråga om egna eller delade skolbyggnader. Intressant nog vittnades det just från österbottniskt håll om att språkgrupperna delar skolhus på många håll i landskapet. Det är lyckligt ur alla synpunkter att också Sfp mer eller mindre lyckades desarmera sprängkraften i alltför ensidiga ståndpunkter, om än till priset av ett snällare program. Nu kan verkligheten göra sig hörd och partiet ta ett operativt grepp på tvåspråkighetsfrågan. För Sfp och andra svenska institutioner finns allt att vinna på att gå i spetsen för en framsynt tvåspråkighet, varför inte en ny flerspråkighetssyn i Finland. En språklig omvandling kommer med en allt snabbare invandring. På tåget från Vasa till Helsingfors talas idag många språk. Insikten om att just de tvåspråkiga barnen har nyckeln till framtidens svenskhet behöver omvandlas till konkret handling. De rekommendationer som en arbetsgrupp kring forskningsresultat lade fram förra veckan fick ett gott mottagande och kunde vara en utgångspunkt. Vi ville bl.a. ge lärarna en förstärkt pedagogisk kompetens att möta de språkliga utmaningarna i skolan. Det behövs mera skolning i flerspråkighetspedagogik. Ett förtätat nät av svensk dagvård skulle förbättra chansen att tvåspråkiga familjer accepterar den ”stigbundenhet” det första skolvalet leder till. Genuin tvåspråkighet förutsätter i praktiken en stark svenska och det garanteras bäst av genomgående svenska val från dagvård till högskola. Nya partiordföranden Stefan Wallin kunde titta närmare på Sfp:s förmåga att förena de olika aktörerna till gemensam handling. Program bär inte långt. I Svenskfinland opererar alltför många i splendid (och självgod) isolering. Är det Sfp, Folktinget eller fonderna som skall sätta igång nödvändiga processer? Det görs ypperliga utredningar, goda doktorsavhandlingar, fina principprogram och belysande opinionsundersökningar, men vem sammanfogar dem till helheter och handling, vem ser till att någon faktiskt verkställer? Den officiella statistiken visar på mindre svenskregistrerade medborgare, men utanför den siffran finns tiotusentals tvåspråkiga som säkert välkomnar positiva signaler om att inkludera dem i arbetet för ett fungerande mångspråkigt samhälle. Pär Stenbäck De heliga institutionerna Två finlandssvenska institutioner kryssar i spalterna i dessa dagar, Nylands brigad och Svenska Finlands folkting. Båda spelar en viktig roll i det bygge som det svenska Finland konstruerat under sin historiskt sett korta tillvaro. Behöver vi dessa institutioner också i framtiden? Borde vi, såsom sker inom näringsliv och administration, ifrågasätta deras ändamålsenlighet, effektivitet och ekonomi? Tjänar de våra behov också idag? Alltför sällan ser man sådana analyser eftersom de få allsvenska institutionerna anses mer eller mindre sakrosankta, oantastbara. Man förutser en kamp om Nylands brigads existens när försvarsmakten skall presentera sin bantningsplan med krav om att fem-sju garnisoner måste läggas ned. Inget märkligt för den som följer med hur det svenska försvaret skrotas (femtusen officerare sägs upp). Objektivt sett hör Dragsvik säkert till de sårbara, små garnisonerna. Ekenäs stad reagerade såsom kommuner gör: Rör inte vår garnison, det betyder förlust av arbetsplatser! Jag tyckte mig uppfatta en österbottnisk röst som resonerade ungefär så att en nedläggning i Ekenäs är en chans för Vasa. ´Våra beväringar trivs ju inte därnere, så varför inte?´ Hur kortsynta får vi vara? Om Nylands brigad skulle upplöses, kan vi bara gissa oss till nästa modell. Kravet på svensk beväringsutbildning skulle kvarstå och skulle förmodligen, till en början, lösas så att mindre utbildningsenheter skulle grundas vid ett eller flera finska förband. Men de skulle så småningom försvinna, kanske av brist på utbildare… Garnisoner finns dock inte i det svenska Österbotten, och jag hoppas att ingen är så naiv att den tror att nya skulle inrättas av en försvarsmakt som bantas. När den obligatoriska studentsvenskan avskaffades, var Folktinget och Sfp oförberedda, också jag. Visserligen hade jag i min bok ”Vision och verklighet” varnat att detta kan ske, men att det skulle komma så snabbt, det trodde jag inte. Tänk om Sfp körs över i regeringen och Nylands brigad läggs ner. Är vi beredda, finns det en reservplan? Inte minst österbottniska pojkar behöver en värnplikt på svenska. Såsom det ser ut i dagens Finland är nog Ekenäs den enda chansen. Denna gång tror jag att en attack kan avvärjas av Sfp, därför sitter partiet med också i denna regering. Men det kommer flera. Diskussionen kring Folktinget rör egentligen enbart ordförandefrågan. Så är det ofta i Svenskfinland, intresset för personfrågor dominerar på bekostnad av innehållet. I centrala frågor sviks vi av våra medier som inte lyckas klargöra och utreda vilka framtidsmodeller våra viktigaste institutioner, t.ex. fonderna, står för. Innan Sfp-gruppen inom Folktinget väljer ordförande, borde den samlas till ett möte för att diskutera linjefrågan, vilken svenskhetslinje den vill driva. Skall tinget fortsätta på Lax-linjen med vädjan om förståelse på finskt håll, skall det skärpa intressebevakningen, skall det bli mera operativt, borde valsättet ändras, är det konsensus inom tinget som gäller? Dessutom skulle det gälla att bestämma sig om man vill förnya genom ett generationsskifte, vilket enligt min mening skulle vara bra. De ordförandekandidater som hittills anmält sig har presterat bara korta och allmänna programförklaringar. Kräv mera av dem! De på partilistor valda borde också allvarligt fråga sig om valet skall göras till en regional fråga. Ingen kan ju ända väljas utan stöd både från norr och söder. Folktinget kan bli en nyttig strategisk och operativ resurs om hela tinget väljer handlingslinje - med en ordförande som lojalt genomför den, men samtidigt förmår tända tinget till en förnyande debatt. Uppgifter finns mer än nog, det visar exemplet Nylands brigad. Pär Stenbäck Folktingsman 1970-80, www.stenback.fi 
Ärlighet och bistånd |